Jag har aldrig sett mig själv som en särskilt positiv person, inte heller särskilt stark. Jag vet inte om jag är något utav det. Jag kan nog säkert vara en krass person som ser glaset halvtomt och inte halvfullt och allt sådant. Jag kan nog tycka ganska synd om mig själv många gånger. Det jag däremot vet från tidigare erfarenheter är att jag inte går under. Det känns ibland nära, men inom mig sätter något igång som drar mig i kragen. Min första tanke är oftast "varför händer detta mig". Men sedan helt plötsligt kan jag få en tanke på helt andra sidan av skalan. Just nu dyker det givetvis ofta upp tankar kring varför jag blev sjuk och var tvungen att få stomi. Jag tänker på förlorad tid. Att mitt liv nu är över. Sedan, som i morse, kan jag helt plötsligt tänka att jag blev ju sjuk för 8 år sedan (Ulcerös proktit) och tiden sedan dess har varit relativt bekymmersfri. Jag har haft en överhängande risk att bli sjukare och få stomi under 8 år (utan att veta om det, aldrig någon som nämnde det i sjukvården. Ändtarmsancer var snarare det jag var rädd för). Kanske har jag vunnit 8 år? Kanske mer? Nu gick mitt från 0 till 100 på 2 veckor. Kanske vann jag att slippa många jobbiga år med olika mediciner etc etc, för att ändå i slutändan få stomi? Nä, jag skulle nog som sagt inte kalla mig positiv, men jag är en överlevare. Jag reser mig upp och går vidare (givetvis trillar jag ner ibland, men jag reser mig upp igen). När jag är som längst nere och mörka tankar når mig vet jag ändå att ha ett liv är bättre än att inte ha något.
Om jag för 8 år sedan vetat att om 8 år kommer du få stomi så hade jag levt annorlunda tror jag. Tagit vara på tiden. Levt ut mer drömmar. Jag säger inte att jag inte kan göra det nu. Jag säger bara att jag tidigare tagit tid och hälsa för givet. Jag ska försöka ändra på detta. Försöka hitta mina drömmar och ta vara på livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar