Sista dagen

Sista dagen på året. Inga stora planer för att fira in det nya året. Vet inte om jag kan hålla uppe humöret. Känns som jag avslutar ett skitår för att börja ett nytt. Som det ser ut nu blir det Seinfeld-maraton.

Av någon konstig anledning känns det som om detta är något temporärt, något som kommer att försvinna. Visst kirurgerna pratar om bäckenreservoar precis som om det är ett givet alternativ. När jag var orolig över hur den bit av operationssnittet som gick upp skulle läka fick jag svaret "Vi ska ju ändå snart öppna upp igen". Men jag är skeptisk. Jag har aldrig innan behövt springa speciellt akut på toa. Har gått en gång om dagen och så har det varit bra med det. Så därför känner jag att scenariot 4-6 gånger, i bästa fall, är mycket. Vill ha ett liv som tillåter mig göra det jag vill med så få hinder som möjligt. 

Har lite problem med röd och irriterad hud kring stomin. Tycker att jag får påsen att sitta tätt men när jag byter är det ca 0,3-0,5 cm av plattan som liksom är upplöst. Har på eget bevåg skaffat lite prylar för att försöka fixa detta. Provade idag Chiron kräm. Hoppas den ska lugna det röda lite. Har även växlat till Sensura 1-dels. Har provat den innan några dagar och tyckte den släppte ifrån sig mindre klister runt stomin vid borttagande av påsen. Sedan operation har jag annars haft Welland Flair active (1-dels). Många bra egenskaper men saknar hide-away som Sensura har. Welland blir lite lång för min korta kropp. 

To be continued...

Komma ikapp, komma igen

2 månader sedan operation på dagen. Har en hatkärlek till det här med bloggar men i det här läget blev det en blogg. För min skull. För att hantera detta. Som med allt i livet vägrar jag låta detta besegra mig, förtära mig. I början chock och fokus på att läka. Men nu kommer tankarna smygandes. Kunde jag förhindrat detta? Om jag bara gått till läkaren innan... Om jag bara hade bett om undersökning på det där rutinbesöket i augusti... Jag vet att det inte hjälper. Hur mycket jag än tänker sitter jag fortfarande med en påse på magen. Men jag ska komma igen. Jag kan skämta om det och jag kan leva. Jag är glad att jag lever. Men jag måste också få sörja detta.