Kort arbetsdag följdes av visit på sjukhuset. Overkligt att styra upp mot huvudentrén. Denna gång som besökare. Började med att jag åkte till fel våning. Senast jag var på Medicinmottagningen rullades jag upp från akutmottagningen mitt i natten. Sedan var jag där. Återigen fick jag besöka mitt kungadöme, toaletterna. Gud vad jag sprang där. Jag och C hade ständigt hov på vår.
Stackars, söta, rara A såg så trött ut. Hon har tappat allt kraft att slåss mot sjukdomen. Hon vill bara bli av med detta. Har bett om op, men nekats. Tror hon har Remicade och Humira kvar att prova. Mediciner jag aldrig ens hört talas om. Vad fasiken jag gick ifrån Mesasal suppar till op. What the fuck!
Visade min mage för henne och hon fick ställa frågor. Det enda råd jag kunde ge är att jag hade nog testat allt som erbjuds innan op. Men jag förstår henne. Livet försvinner, man missar uppleva sitt barn växa upp.
Inte är man glömd heller. Sjuksköterskorna frågade försynt varför de kände igen mig. Återigen slås jag av hur sjuk jag var, fattar jävligt trögt vad gäller detta. Jag tror fortfarande att de mest opererade för att de tycker det är kul. Men jag var nog risig och lite därtill. De minns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar