...i allt det onormala. Jo, jag går ju fortfarande på toa "där bak". Ja vet, det är urskumt men som sagt helt normalt. Kanske därför jag fortarande tror att stomin bara är en fas. Jag går ju på toa! Nu ska förtydligas att det är, vad jag och distriktsköterskan kallar, maneter som kommer ut. Det är inte blod och det är inte slem utan någon konstig förening av de båda. Rosa maneter som lägger sig i botten på toan (de flyter alltså inte). Inget konstigt enligt sjukhuset. I början efter operation gick jag och spolade ändtarmen 2 ggr i veckan på VC. Fick hjälp av världens härligaste distriktssköterska som hade praktiserat på kolorektalavdelning. Avslappnad och modig (t.ex. vid sponing av såret i magen). Tur att man är van att bli undersökt i baken. Ingen drama, bara att dra av sig byxorna. Under tiden på sjukhuset gick jag kanske 3 ggr/v på toa. Nu när jag kommit hem är det som sagt nästan varje dag. Det komiska är att det trycker på ungefär när jag i vanliga fall skulle behöva gå på toa. Kroppen är liksom van. Men i och med att tjocktarmen är borta finns det ju inget längre som trycker på.
Sedan utskrivning har jag tagit stolpiller för inflammationen i ändtarmen. Ännu en "komisk" grej, att jag har kvar min grundsjukdom och ändå tagit bort resten av tjocktarmen. JAG HADE JU INTE ULCERÖS KOLIT!! Undrar om jag hade klarat mg om jag bara medicinerat bättre. Om jag varit mer konsekvent i mitt medicinerande. Nåja, eftersom jag inte kan bygga en tidsmaskin är det försent nu. Återigen dyker tankar upp att jag medverkat till påsen på magen...
Aldrig någonsin på mina rutinbesökhar detta scenario ens diskuterats. Att detta skulle kunna hända.
På sjukhuset skrev de givetvis ut Asacol (hata). Fattar att de har sina avtal etc men jag vill ha Mesasal. De säger att det är samma piller men jag tvivlar. OM inte annat har Asacal den mest idiotiska förpackningen som kräver stålnypor för att få upp. Tur att jag hade ett lager Mesasal hemma då.
Igår sent sms från M (ja, jag är ju nuförtiden hemmakatt så sms vid 00-tiden är sent för mig). M och I ville komma över med mat och film i veckan. Gulligt. Men gjorde mig ledsen. Ett så normalt sms gjorde mig återigen påmind om att allt förändrats men samtidigt är som vanligt...för alla andra.
Hej! Hittade din blogg genom Nillano, hoppas att det är okej att jag skriver. Såg där att du skrivit något om sushi, och för mej funkar det utmärkt att äta. Var rädd i våras när jag testade för första gången, också för de där algplattorna, men det var inga problem. Testa! Jag var i alla fall tvungen, jag tror inte att jag skulle klara mej utan sushi :)
SvaraRaderaVet precis hur du menar när allt förändrats, och ändå är allt precis som innan för alla andra.. Det är svårt. Kanske behöver man bara tänka att allt kan vara ganska mycket "som vanligt" för en själv också. Jag fastnade förut i de där tankarna om att jag kände mej så onormal och annorlunda. Sen insåg jag att jag trots påsen är ganska precis som alla andra ;)
Kram!
Hej!
SvaraRaderaGivetvis är det OK att du skriver!! Jag skriver mest för att få ur mig allt det som snurrar i huvudet. Snurrar mindre när det kommit ut. Givetvis kul att någon vill läsa det jag skriver och det är guld värt att få kontakt med andra och få lite tips och tricks. Som t.ex om sushi. Håller med, skulle vara svårt att leva utan :) Nu vågar jag testa!
Jag vill också hoppas att känslan av att vara normal kommer snart. Jag har fortfarande en bit kvar innan jag är återställd fysiskt. Har gått segt. Saker jag ser fram emot är att börja träna, gå på spelningar och bara hänga med vännerna. Precis som innan :)
Tack för dina rader
Ha det gott! Kram