Ja det var det som var planen. Jag var liksom på G att flytta till Frankrike...I tanken i vilket fall. Under senaste året har det sökts jobb. Men nu känns det längre bort än någonsin. Känner en rädsla för att lämna Sverige. Om så på semester. Vad händer om jag blir sjuk? Kan dom ta hand om mig? Jag förstår att jag kommer att bli säkrare i allt detta men just nu känner jag mig handikappad...förlamad. Kanske var det här med att flytta bara en löjlig dröm som inte hade blivit verklighet. Visst har allt detta att göra med en viss person, men det vill jag inte prata om (just nu i vilket fall). Kanske är det NU det är dags att sluta drömma och verkligen leva detta livet. Too little, too late kanske man kan tycka. Eller som ett wake-up call.
Nyår bojkottades från min sida. Det blev Seinfeld maraton. Ganska ledsen i kaskader men överlevde detta spektakel. Hade inte klarat av att vara bland folk tror jag. Nyår liksom julen en hållpunkt i tillvaron som gör att man tänker bakåt och framåt och jag behöver fortsatt gråta över detta.
Börjar må som människa igen, rörelsemässigt. Igår tog jag en riktigt lång promenad och i ett hyggligt tempo. Kändes underbart. Sträcker och drar inte i ärret som tidigare. Lättare att skratta. Nu känns det mest runt stomin, inte i ärret i buken. Ett tecken på att jag blivit bättre är att andra krämpor gör sig påminda igen. Knät och hälsenan. Tycker de kan hålla sig borta. Idag blev det kortare promenad då jag tyckte att jag fick lite ont kring stomin. Ska fortsätta promenera och till slut försöka mig på att springa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar