Ibland tänker jag på tiden jag var sjuk och tiden på sjukhuset. Mest för att försöka minnas, bearbeta, glömma. Jag har liksom inte riktigt ordning på grejerna. Kommer ihåg att jag spenderade 1 vecka hemma i soffan och gjorde inte mycket mer än existerade. Drack blåbärssoppa, nyponsoppa, saft och åt några enstaka knäckebröd. Inte konstigt att jag låg på minus 6 kg redan när jag kom till sjukhuset. Jag minns att jag släpade med mig täcket från sängen till soffan, och där låg jag. Hoppandes att detta var dagen medicinen skulle börja verka. Yeah right! På TV, jo en massa matprogram. OH vad det såg gott ut, men OH vad lite jag åt. Har börjat titta på matprogram igen, men ett tag hade jag väldigt svårt för det. Förflyttade mig tillbaka till soffan.
Sjukhuset då? Från tiden på sjukhuset har jag ingen koll på händelseförlopp. Är ändå glad att jag inte tog kort eller förde dagbok etc. Jag behöver inte minnas. Snarare glömma. Behöver glömma för att klara av eventuella framtida operationer. Kommer väl försvinna mer och mer, och framförallt, jobbiga saker kommer i minnet vara lite mindre jobbiga. Redan under sjukhusvistelsen, efter op, hade jag mer eller mindre glömt tiden innan op. Jag var så jäkla dålig. Vet inte vad jag gjorde egentligen. Minns att jag inte fattade vad jag gjorde där. Jag var ju minst dålig av alla. Varför skulle jag klaga. Hon bredvid mig var ju mycket värre. Det var snälla A. Hon klarade sig. Ingen op. Vi måste ses snart. Sedan var det tjejen som hade krampanfall. Varför skulle jag klaga. Men sen var det ändå till mig dom kom med det ena dåliga beskedet efter det andra. Jävla skit. Jag minns att det var svårt att hinna på toa med droppställningen. Jag minns att jag hade blöja. Jag minns att kramper i magen. Jag minns att vikten bara rasade. Jag minns att jag bara låg på sängen och allt var hopplöst. Jag minns Laxabon (vem kan glömma). Jag minns koloskopin, när jag insåg att det var kört.
Efter op minns jag att det var konstigt att vakna upp. Jag minns att det var svårt att uppskatta sin smärta. Jag minns att jag missuppfattade hur morfinpumpen funkade så jag var hyfsat borta i 2 dagar. Jag minns att jag inte gillade morfin. Jag minns att jag tyckte stomin var så äcklig. Jag minns att jag trots detta redan dag 2 bytte själv. Jag minns att jag varje dag fick samla mod för att palla. Jag minns när illamåendet kom, spy med nyopererad mage. Just great! Jag minns att jag efter ett tag längtade efter att spy. När trycket var så högt i magen att det pressade på lungorna och det kändes som om dom brann. Det brann på framsidan och baksidan av lungorna. Och bara att kräkas hjälpte. Jag minns alla tusentals vändor i sjukhuskorridorerna för att få igång magen. 2 veckor tog det! Jag minns nätterna jag inte kunde sova (tittandes ut genom fönstret, tack och lov för fönsterplats!). Jag minns att magen stod stilla på dagen och sedan var det upp och hoppas varannan timme på natten). Jag minns känslan av att inte vilja äta, men att ändå behöva försöka. Tvinga sig. Jag minns när hungern kom tillbaka!
Jag minns världens bästa mamma som tog hand om mig 2 veckor när jag äntligen fick komma hem. 2 veckor med mycket gråt. Jag minns att jag inte sagt hur mycket det betydde för mig. Måste minnas att visa hur mycket det betydde!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar