Japp, jag har levt ettt självutplånande liv. Jag har alltid sagt ja, alltid ställt upp. Duktig duktig. Duga duga. Jag har alldeles för sent insett att man kan säga nej. Too little too late.
Ett tag för länge länge länge länge sedan slutade jag äta för att försöka få koll och kontroll över livet. Jag var duktig på det med.
Att besöka medcinmottagningen igår gjorde mig ledsen. Ledsen över att A är sjuk och ledsen över att jag blev så sjuk att det aldrig ens var tal om alla dom där medicinerna som egentligen fanns på vägen innan op. Ledsen över att det känns som om att jag hade kunnat förhindra detta om jag lyssnat till min kropp och inte sett den som en robot. Något man kunde pressa till vad som helst.
Idag var jag fortsatt ledsen. Hade svårt att inte börja gråta på jobbet. Gick in på toa och grät.
Jag försöker tänka på allt positivt. Men vissa dagar är det svårt. Imorgon kanske det går bättre. A säger att inom hennes religion ser man det som att varje människa utsätts ett prov som man ska klara. Detta är hennes prov, hennes hinder i livet som ska göra henne starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar