Felsöker, felsöker, felsöker. Jag har aldrig tidigare utvärderat mitt toaliv som nu...dvs toalivet pre-stomi. Jag och syster levde med vetskapen om att ändtarmen bråkade med oss. Så här i efterhand har jag insett att det som för mig var normalt kanske inte var det. Tog det inte på allvar. Blev det problem var det bara att ta lite Mesasal/Asacol så löste det sig. Tog gärna inte dessa under för långa perioder (vilket jag nog borde gjort). Skrattretande. Nu en tjocktarm fattigare och snutten som är kvar har fått Mesasal i 3 mån. Att jag tog lätt på det smittade väl av sig på läkarna. Vill hitta en syndabock men givetvis pekar allt tillbaka på mig. Jag vill bara höra att jag inte kunde gjort något för att förhindra detta och gå vidare. Men jag tror inte att det är ord jag kommer att höra. Som det är nu kan jag inte acceptera att min stress eller negligerande av sjukdomen lett hit. Kan inte fatta.
Resten av livet med en påse på magen känns så länge, så ofattbart, så begränsande, så onödigt.
När jag precis blivit opererad påbörjade jag en lista i huvudet över allt jag kunde vara glad över. Jag ska nog skriva ner den för just nu är jag förlorad i negativa grubblerier...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar