Imorgon är dagen här. Återbesök till min kirurg. Då snackar vi ca 4 mån efter op! Jag är så jävla förbannad på att det ska vara så. Jag låg kvar på sjukhuset 2 v efter op och ingen som pratade med mig om min op. Detta var ingen planerad op, jag känner att infon var supersålig innan (nog för att jag var sjuk) men nästan ännu värre efter. Tror de verkligen att vård handlar om att skära upp en person, greja, sy igen och sedan ska man fortsätta med sitt liv utan att ha en enda fråga om vad man varit med om. Jag ska inte förneka mig själv. Min kirurg ska få höra hur jag upplevt detta. Det kvittar vad de gjort de facto. Jag som patient upplever att jag inte fått den info jag behöver.
C ska också till läkaren imorgon. Vi kanske ska ses.
Idag klippning hos världens gulligaste Ca. Hon skulle vara ihop med någon med påse. Hon är störtskön att snacka med. Bättre än mina polare. Konstigt. Samtidigt förstår jag att hon har svårt att fatta hur jag pallar. Och framförallt har hon svårt att fatta att jag är tillbaka heltid på jobbet. Just nu fattar jag inte hur jag pallade jobba i början alls. Men som sagt 'mind over matter' är vad som gäller i mitt liv. Jag görsom jag blir tillsagd och bara kör kör kör. Jag hoppas att det hjälpt mig att jag kom igång tidigt. Att det hjälpt min läkning. Men vad vet jag? Går ju fortfarande omkring med ont i magen och är TRÖTT. Supertrött.
Piggade upp med ny frisyr. Ser ut som en arg skolpojke. Känns helt rätt.
hahaha...jag vill också se ut som en arg skolpojke. känns helt rätt att se ut som man ibland känner sig. kanske inte just en skolpojke, men arg. tänkte idag på hur mitt liv är helt surrealistiskt. flyttade väldigt nyligen tillbaka till sverige och är tillbaka på universitetet. med alla 20-åringarna. och där sitter jag med min sjukdom, operationer och trauma. gör mitt bästa för att verka glättig...ja, det är åtminstone så jag känner mig när jag snabbt och utan att gråta förklarar vad som hände förra terminen. jag hatar verkligen glättighet. jag tycker nog dem där 'kidsen' lyssnar och storknar, men klart att de inte fattar. hur kan man sätta sig in i det vi varit/är med om man inte genomgått det själv eller åtminstone sett det på nära håll? jag skulle själv aldrig fatta. hur förklarar man att för tre månader sen låg jag på sjukhus med en sjuk, sjuk tarm och fistlar i rumpan som gjorde så ont att jag fick ta morfin för dem med så mycket ångest att jag trodde att jag skulle dö. eller ville jag kanske dö och hade ångest för att jag inte skulle det? nej, jag förklarar lite kort och säger att det skönt att va tillbaka. yes, en arg skolpojke eller kanske snarare en arg, besviken gammal dam. så trist att jag inte bor i gbg. jag vill också träffa fler bagladies! de två jag lärt känna via sjukhussvängen har numera inte påsar längre...och bor dessutom i london.
SvaraRaderajag hoppas, hoppas det går bra imorgon. att du är stark nog att ta plats och förklara hur du har upplevt. jag förstår inte...du träffade alltså inte kirurgen efter op:en?! kommer han inte på ward rounds och ser till sina patienter? det verkar helt absurt. har aldrig legat på sjukhus i sverige, så jag vet inte riktigt hur det funkar här. men det vore väl ligga i kirurgens intresse? det är himla synd också med tanke på hur mycket kunskap de besitter. i london kom herr kirurg två gånger i veckan och de andra dagar kom hans team of 'registrars' (undersåtar), som genast kontaktade herr kirurg om det var något eller om de inte kunde besvara mina frågor. vem fick du prata med?
nu blev det sådär långt igen...kram och igen, lycka till!
Hej :)
SvaraRaderaTack!
Ja alltså min kontakt med "min" kirurg efter op var att han tittade förbi mitt rum dagen efter op (då är man ju inte klok i huvudet av allt morfin) och sade typ "Jag är glad att du sitter upp". Ja tjenare, det gav ju mycket.
Hoppas också jag vågar ta plats. Är ju trots allt iget annat än en snäll liten flicka i denna typ av situationer. Tror att han är en utav de duktigaste kirurgena så man vill ju inte göra sig ovän. Eller snarare kanske vad är det för kirurg att ha om man inte kan få träffa honom. Jag är väldigt besviken och får mina fördomar bekräftade i andra bloggar. Bu! När man är så utsatt och sårbar som vi är borde sjukvården vara en trygg punkt inte det som skapar oro. På sjukhuset träffade jag givetvis andra kirurger på ronden men saknade ett samtal med han som faktiskt opererat mig. Saken är ju den att jag gick hem med ett ärr som sprukigt upp en bit. Så det känns ju lagom att få återbesök efter 4 mån.
Har själv haft lite planer att börja plugga igen, men gissa om man är gammal. Fattar precis vad du menar. Ugh! I nuläget skulle jag vara nervös för Pricken som alltid verkar vilja låta just på möten eller andra tysta event. Föreläsningssal. Jippiee.
Känner mig stärkt av att höra att någon "klarat" sig utomlands. Låter konstigt men man tror ju att man inte ska klara sig om man flyttar utomlands. Ha! Gissar att vården är bättre utanför Sveriges gränser!
Får man fråga vart du bor? Händer ju att bagladies är ute och flänger och jag träffar för min del gärna så många som möjligt. Om du är i GBG någon gång är denna tarmen alltid sugen på lite kaffe ivf :)
Uppdatering om uppdraget läkarbesök kommer. To be continued
Kram
Alltså det där med infektioner i sår och sår som spricker måste så vanligt att det ses som standard. Likaså magar som 'stänger ner', går in i koma så man måste få ner obehagliga slangar genom näsan för att pumpa upp det som inte åker igenom. Det är åtminstone min erfarenhet. Mitt sår har gått upp och blivit infekterat varenda gång!! Första gången va jag hemma och blev helt förtvivlad. Jobbigt med läkningen som tar så himla lång tid.
SvaraRaderaJa, Storbritannien är det inga problem att resa till,kan inte svara för hur det är i något annat land. Är också lite skraj för hur det skulle va om något skulle hända! Tysta föreläsningssalar och bibliotek är ingen höjdare för högljudda stomier. Första veckorna var det lite halvjobbigt och hade svårt för att koncentrera mig för att jag var rädd för eventuella pinsamma ljud. Pepparpeppar, så har den skött sig bättre den här veckan och man kan ju hoppas den fortsätter så. Dock blir min mage alltid knas vid mens!!
Jag bor i Uppsala, men har vägarna förbi gbg då och då, eftersom jag har vänner där. Ses gärna på en kaffe då eller om du har vägarna förbi Uppsala. Skönt att ha läkarbesöket avklarat. Så då har du ett halvår på dig att fundera på vad som ska komma näst? Kram!