Idag färdades jag tillbaka i tiden i tanken när jag gick uppför trapporna i backen upp till mig. Har inte gått där på ett bra tag eftersom isen ligger tjock. Senast jag gick hela trappan var nog när jag hade varit på apoteket och hämtat kortison i tablettform. Då hade jag legat hemma ett par dagar och kortisonsupparna var som sockerpiller.
Jag kommer ihåg att jag fick samla all min kraft för att ta mig ut. Herregud, apoteket ligger 15 min promenad bort, hur svårt kan det vara. Till apoteket gick det OK. Förstod att jag såg risig ut. Personen bakom disken på apoteket sneglade förskrämt på mig och sedan på mängderna kortison jag hämtade ut. Puh! svettig började jag min väg hemåt. Började bli svimmfärdig och illamående. Bestämde att det bästa var att fortsätta gå. Om jag skulle sätta mig ner visste jag inte vad som skulle hända. Så kom jag då till trapporna. Kom halvvägs upp innan jag VAR tvungen att sätta mig på en bänk med huvudet mellan benen för att inte svimma. Svettades som en gris. En snäll gammal dam frågade om allt var OK och jag svarade ärligt att det inte var det men att jag nog skulle ta mig hem. Tog mig till slut upp från bänken och 200 m hemifrån lyckades jag inte hålla mig längre. Yes, man har inte mycket värdighet när man är vuxen och skiter ner sig. Men vad ska man göra. Visst hade jag säkert kunnat be någon gå till apoteket, men jag ber inte om hjälp.
Denna dag infann sig drygt en vecka efter jag varit nere i Skåne och vandrat 15 km i vackra Söderåsens Nationalpark och dryg en vecka före jag opererades. Kontraster! Jag hade redan börjat bli lite dålig när vi var i Skåne men när jag ser på filmsnuttarna vi spelade in är det svårt att gissa att detta skulle hända. Sportig, glad och frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar