I min tillvaro känns det som om jag glider runt på ett rullband. Ja som man kan se på film. Sådana som finns på flygplatser. Någon som bara glider fram och förbi allt och alla runtomkring. Jag är väl helt jävla avtrubbad. Jag kan vara närvarande och jag har börjat hänga på när något händer. Men lika väl kan jag stå eller sitta och bara stirra ut i tomma intet i ett rum fullt av människor. Jag kan inte anstränga mig just nu. Vill jag prata och vara med gör jag det men vill jag inte tar jag mig rätten att hålla käft. Även om det går emot gängse norm. Herregud man kan väl inte bara vara tyst.
Lärdom: 1a filmen var jag nervös pga påsen. 2a, 3e & 4e var inga problem. Jag ska ta detta med mig inför anda "förstagångare". Som t.ex. det här med att resa. Idag dokumentär som gav en vy av ett indiskt sjukhus. Jag och I hade tänkt att åka dit och söka hennes rötter. Iiiiiii. Inte jätteimponerad. Givetvis är det inget som säger att sjukhus skulle bli aktuellt, men med min tur så... U sade då något vettigt "Det finns privata sjukhus".
Letade efter kort på min fina oförstörda mage. Insåg bristen på varan. Får drömma om den istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar