Tänka sig, snart kommer det vara ett år sedan för en massa grejer. Ett år sedan jag började bli sjuk, ett år sedan jag borde åkt till akuten, ett år sedan jag gjorde det, ett år sedan veckan som knappt finns i mitt minne, ett år sedan operation, ett år sedan veckorna som aldrig tog slut på sjukhuset & ett år sedan jag skulle börja min långa återhämtning. Om bara några veckor är det 5 år sedan världen gick i bitar. 5 år sedan pappa dog. Jag tänker ofta på vad han hade sagt om allt det här. Jag tror jag och min pappa var väldigt lika. Där dom andra i familjen vill att man ska borsta av sig och köra på hade han nog mer förstått. Tror jag. Men jag vet inte.
måndag 15 augusti 2011
Tid
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi verkar vara väldigt lika, och ha liknande erfarenheter, du och jag. Förutom påsarna. Just nu känns det dock som fem km aldrig kommer att bli verklighet för mig. Du är stark!
SvaraRaderaDet tog mig 8 mån för kroppen att återhämta sig såpass att jag började tro på den igen. En hel evighet. 8 mån för att inte ha ont vid minsta ansträngning. Envis och tjurskallig. Min kropp ska bli stark! Jag tror att du är lika envis. Du kämpar på trots all skit! Vissa stunder känner man sig så ynklig och svag men sen kommer envisheten fram. Det kanske kommer ta 8 mån kanske kortare, kanske längre men jag tror du kommer klämma dom där 5 km.
SvaraRaderaKram!
SvaraRaderaSå hemskt med din pappa. Jag provade det där att köra på utan att reflektera för mycket - att enbart titta rakt fram, aldrig åt sidorna eller bakåt. Suprise, suprise det funkade inte. Eller jo, det funkar tills något händer igen. Då får man dubbelt så mycket att bearbeta. Tror nog på den långa vägen, där man drar fram allt i lagom takt. Annars går man nog inte vidare...egentligen. KRam!
SvaraRadera