Ibland är jag bara så fruktansvärt olycklig. Ibland önskar jag att jag inte vaknat upp från den där operationen. Så är det bara. Jag är så jävla arg på mig själv. Arg för att jag inte vågar förändra mitt liv. Trots de 2 livsomvälande saker som hänt mig stannar jag kvar i att göra det man ska göra, jobba och mala på. Visst gör jag kul saker. Men om någon skulle fråga mig om jag var nöjd eller lycklig skulle svaret bli nej. Grejen är ju den att jag är min största fiende. Ingen skulle kunna veta vad som rör sig i mitt huvud eller den stress jag lever med. Jag är ett skal av lugn med ett inre i kaos. Att våga göra något annat skulle kanske knäcka mig. Jag pallar inte med men samtidigt måste jag. Jag går runt som en levande död som gråter i hemlighet. Gråter över ett liv som går till spillo. Och nej detta har inte bara med påsen att göra men påsen gör den inte lättare om man säger så. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Kanske borde jag träffa någon hjärnskrynklare men jag pallar inte det heller. Litar inte på dom. Men det är en helt annan historia.
Jag förstår dig så väl, jag känner exakt likadant. Det är för jävligt att du ska behöva må så. Jag har precis kommit hem från sjukhuset där jag pratat med min läkare som försöker få mig att fokusera på något annat än livet med cancer och två påsar (allt som är mitt liv). Jag tror att det är bra att du fortsätter att gå till jobbet, och mala på. Men jag tror också att du behöver prata med någon. För du måste få sörja. Jag har aldrig i livet visat mig ledsen för någon annan, på riktigt. Jag tror att du är likadan. Idag ska jag försöka öppna mig för, en väl utvald vän. Kan inte du försöka göra det samma? Om du vill mejla mig finns jag såklart! Säg bara till. Kramar
SvaraRaderaOch du, jag tror väldigt mycket, men är väl medveten om att jag inte känner dig. Det var inte meningen att det skulle låta så. :) kram
SvaraRaderaJag tror att det du tror är väldigt spot on. Och för den delen får man tro, känna och reagera precis som man vill här. Precis som jag gör. TACK för dina tankar. Underbart att människor man inte känner eller har träffat finns där ute :) Kram!
SvaraRaderaJobbigt för dig. Jag har suttit i samma situation. Men jag fick hjälp med detta genom en kurator som kändes efter dom 2 första besöken ganska bra. idag mår jag mycket bättre.
SvaraRaderaÅh, fina du. (jag skrev nyss en lång kommentar här, som försvann, så jag testar igen..) Jag tror att det hjälper att prata. Oavsett vem man pratar med. Man måste få det ur sej. Komma ifrån och vrida och vända tills det ligger mer rätt igen. Jag har själv pratat med 2 olika kuratorer, 2 psykologer och 1 kbt-terapeut, och trots att jag av olika anledningar bytat, så har det hjälpt varje gång. Det ger nya vinklar, nya perspektiv, föder nya tankar som leder till nya handlingar, och nytt mod! Det är värt att chansa, visst? Eller att riskera kanske man ska säga..
SvaraRaderaStora kramar!
Oj, vad jag ocksa kanner igen mig...det tog mig tre operationer innan jag antligen hittade modet och orken till att forandra mitt. tills jag insag att det ar i n t e vart att jobba ihjal sig. jag tror pa tid for att laka traumat. fysiskt frisk tid. jag har ocksa haft psykolog-kontakt fast inte sa mycket. jag kande att det var for tidigt. nu tar jag det sa sakta. laker mig sjalv. tar hand om mig sjalv aven om jag fortfarande trampar snett. tar pa mig for mycket och tanker att det gar anda. men...jag ar numera battre pa att ta det lugnt och vila, att fara pa spa, spendera pengar pa sant som ar bra for mig - mat och andra treats. fast jag tror ocksa att man, vi, maste prata. med varandra, med vanner och familj, med okanda. for att fa ut det dar onda som ligger och skrapar. annars blir det nog aldrig riktigt bra. det dyker nog bara upp till ytan nar vi minst onskar det. stor kram!
SvaraRadera