Trädkramare

Idag var det vandring på schemat. I vanliga fall brukar vi vara några stycken som går men eremiten skulle gå själv. Problemet med det är att jag har världens sämsta lokalsinne. Valde ändå ett område jag varit i många gånger men ändå var jag lost några gånger. Hallå eller. 12 km blev det. Valde bort det fetaste stödbältet, tog det som är som ett tajt linne typ. I denna sanna pionjäranda valde jag att satsa på pizza med både paprika och svamp efter vandringen. OK plockade bort lite av svampen men ändå. Vandringen kändes lång. Helt däckad efteråt. Ont i huvudet. Men det är härligt att låta kroppen arbeta. 1 km hade jag på mig tåskorna. Underbart fri känsla. Tyvärr kostar den fria känslan ont i knät och hälsenan så jag tar det lite i taget.
Som jag gissat innan innebär ledig tid att jag hinner tänka och känna. Som tur var är det tomt i skogen och träden bryr sig inte om den stackare som går och gråter.