Ända sedan dag 1 har jag vantrivts i min lägenhet. På pappret var det min drömlägenhet men så fort flyttgubbarna lämnat lägenheten hörde jag det. Fläkten. Ovanför min lägenhet sitter skorstenen och i den fläkten för ökat självdrag. Det dånade och tjöt i hela lägenheten. Efter många vändor fram och tillbaka är det nu OK. Sedan ska vi inte tala granne som INTE är frisk. Jag är luttrad men...
Jag har alltså under mina 3,5 år försökt komma härifrån och nu mer eller mindre funnit mig i detta. Ser charmen i eländet. DÅ dimper det ner ett erbjudande om omflyttning. Då blir jag sådär som jag tänker även med stomin. Jag vet vad jag har och kan hantera det, men vad får jag om jag börjar om på ny kula. Ska jag bli besviken igen? Nåja i detta fall är vi fler som ska kolla på lägenheten. 2 lägenheter innan har jag målat o fixat golven, blir trött bara jag tänker på flytt. Packa och dona. OM det nu blir flytt så är det flyttfirma som gäller. Jag har kånkat nog med grejer tidigare i mitt liv. Så kolla lägenheten blir morgondagens projekt tillsammans med lite styrketräning. Idag tog I och jag oss ut till södra skärgården med 1,5 kg kräftor. Mums!
Sådär blir nog alla då och då. När det funkar som det är så kanske man borde "nöja sej"? Men samtidigt, om man har en chans att få det bättre, ska man då inte ta den? Man kan ju egentligen aldrig veta någonting.. Jag vet inte, jag har funderat mycket på det där, att sträva efter bättre saker hela tiden, eller liksom släppa det och bara vara i det man har. Det är inte lätt - men oavsett så klarar man ju allt. Det är ett som är säkert.
SvaraRaderaKram!