Vaknade upp tidigt i lördags och mådde dessutom oförskämt bra. Insåg snabbt att något hänt i Norge som vi under vår dag inte hade en aning om. Samma sak var det när jag bodde i Paris och prinsessan Diana dog...och dog I Paris. Hade ingen tv eller tidning då så det var först när jag kom till jobbet på eftermiddagen som jag förstod vad som hänt (efter att jag först trodde att det var ett skämt).
Sedan (nr1) jag var och kollade på den där lägenheten har jag svårt att bestämma mig om det är något för mig. Det är en lägenhet i ett jättepopulärt område och den är stor och billig. Den stora nackdelen som jag ser det är att tvättstugan ligger precis under lägenheten. Även om nuvarande hyresgäst säger att dom inte hör detta är jag skeptisk då jag nu bott 3,5 år under en fläkt och vill komma ifrån denna typen av ljudkällor. Jag borde säga ja enligt alla kompisar, men dom är inte jag... Vi var dessutom 7 st som kollade på lgh så den är inte på något sätt min om jag vill ha den. Jag har 2 dagar kvar att tänka och det pendlar fram och tillbaka....
Sedan (nr2) jag var iväg i fredags har jag tänkt mycket. Tänkt på att det var länge sedan jag var iväg på något liknande. Visst jag och D hade ju lite liknade upplevelse med helnatt på stan i Paris för 2 år sedan, men honom kände jag sedan tidigare. Nu var ju inte detta en date, men om det hade varit det så hade det nog varit en ganska perfekt sådan. Säkert just därför, om man inte känner att man ska "sälja" sig själv så kan man fokusera på att bara ha kul. Jag var som sagt ganska ledsen när jag gick hem just för att jag förstår det stora mentala hinder jag kommer att behöva ta mig över för att visa mig för någon som inte är läkare, familj eller nära vän. MEN det jag tänker mest på är hur skönt det var att få ha denna upplevelse. En dag som bara fortsätter och man inte vill gå hem. En dag där få stunder är tysta. En dag där man känner sig avslappnad och glad (förutom just de stunder maggen brummar loss). Det finns hopp.
Jag förstår ambivalensen. Eftersom jag nyligen flyttat tillbaks till Sverige och ännu mer nyligen gått vidare efter senaste (sista?!) operationen och nu äntligen krypt ut ur kokongen för att socialisera innebär det många nya möten med nya människor. Både människor som vet och de som icke vet. Jag har svårt att veta hur öppen jag vill vara med stomin. Med mina gamla vänner är det inga problem, men jag vill liksom inte stomin ska va något centralt. Den finns ju där för alltid, men jag vill att den ska existera i periferin. Jag är rädd att den ska få ta över och jag vill att folk ska se mig först och främst och inte mina kära vän påsen (som ju i och för sig är en del av mig...!). Så jag döljer så långt det är möjligt och berättar när jag tycker det känns ok för mig. I en eventuell romantisk relation fungerar det ju såklart annorlunda. Jag tycker du är modig som vågar! Och jag tror och hoppas det blir bra när du väl berättar. Jag försöker tänka på hur jag själv skulle reagerat. Jag tror jag hade blivit rätt chockad till en början och behövt lite tid att bearbeta. Kram! (btw: min mejl är marrostrombeck(snabel-a)gmail(punkt)com
SvaraRadera