...hela tiden. Idag tror jag jag gråtit 4 gånger. Nä alltså det är inte så att jag gottar mig i att må skit. Jag bara gör det och just nu har jag ingen kraft att ta mig ur det. Dvs träffa folk och komma över sig själv. Tidigare när jag mått såhär har jag ringt vänner eller familj. Men i ärlighetens namn orkar jag inte höra att jag ska rycka upp mig och se det positiva. Jag vet att jag kommer rycka upp mig, jag vet att jag kommer grilla, umgås och spela clown som jag alltid gör. Men just nu är det inte läge. Just nu tycker jag synd om mig själv och är arg på livet. Just nu kan jag inte hålla uppe skenet. Just nu svarar jag inte i telefon eller är jävligt kort. Om jag bara hade kunnat träna hela tiden. Då lever jag.
Det där med att stanna upp och plötsligt att tid att känna efter utan att man egentligen vill det. Kanske måste de där känslorna av sorg, orättvisa och vemod komma ut för att man verkligen ska kunna gå vidare. Det blir väl så att förr eller senare brister de skyddsbarriärer man byggt. Jag hoppas du orkar ta dig igenom. Jag förstår känslan av att inte orka eller vilja prata med någon. Jag tycker det är ok. Ett tag i alla fall. Kanske orkar du anförtro dig åt någon så småningom. Någon som kanske inte nödvändigtvis förstår allt, men som försöker....Stor kram!
SvaraRadera