Japp idag låg A under kniven. Nästan precis 5 mån efter mig. Fick ett sms i morse om att det under förmiddagen vankades operation. Jag väntar nu på att hon ska ta sig igenom det första diset så jag kan hälsa på henne. Nu slipper hon alla piller! Jag tror att hon kommer känna en enorm befrielse eftersom hon varit sjuk så länge. Hon kommer känna sig stark (efter hon har känt sig väldigt svag).
Hela dagen har jag tänkt på den där första dagen, operationsdagen. Vaknade i ottan, upp för att dusha och skrubba. Hann inte på toa, blodet bara rann utmed benen. Just då längtade jag efter operation.
06:30 Transport till kirurgen (visst är det udda att transporteras liggande, gör man aldrig). En snäll man som körde. In på kirurgavd. Upp och sitta för att få ryggmärgsbedövningen isatt. Ner och ligga och trä på sig dom där varma och mysiga "tevärmarna" på ben och armar. Narkos. AHHHHHH. Sedan abrupt tillbaka i verkligheten. Klockan var nog 11. Skatta värken. Jäkla massa skattande av värken. Morfin. AHHHH! Hade en trevlig dag på uppvaket. Inte för ont. Kl 20 var det färd upp till avdelning. Samma snälla man som körde. Minns att han sade att jag var en stark tjej. Flera som sade det under mina dagar på sjukhuset. Kände mig svag. Väl uppe på avdelningen kördes jag in i ett rum och sedan inget. Ingen som kom och hälsade, ingenting. Har nog aldrig känt mig så ensam. Efter 45 min ringde jag på larmet och fick bekräftat att de visst visste att jag kommit men att de hade mycket att göra. Tror jag so bra sedan och vaknade med en enorm aptit (ja det skulle ju vända). Men det första dygnet som opererad var inte det tuffaste på sjukhuset. Det tackar vi morfinet för. Minns för övrigt den snygga frisyren man fick på köpet "där nere"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar