Puh! i kvadrat

Äntligen hemma från jobbet. Idag har jag gömt mig bakom min mp3-spelare. Ihärdigt hållt tillbaka ett utbrott på allt och alla, inklusive mig själv. Som tur är är det ingen som bryr sig om att titta mig i ögonen eller fråga hur jag mår. Ögonen avslöjar allt.

Imorgon kanske jag har mer tålamod. Imorgon kanske allt känns bättre.

Nothing in life is ever a waste

Ekorrhjulet

Jobba Jobba Jobba - Helg - Jobba Jobba Jobba. Helt sjukt vad man jobbar mycket och vad lite tid man är ledig. Post-stomi känns jobbet än mer meningslöst. Känns som om det tar tid från livet. Känns som en grå massa. Nu ska väl påpekas att jag även innan var trött på jobbet, redo att hitta på något nytt. Trött på att vara den som alla jobb landande på. Trött på vissa utav kollegorna. Givetvis har det varit skönt att komma tillbaka till en välbekant miljö men som sagt...

När jag känner mig mer återställd ska jag ta tag i det där och försöka tänka ut en plan förmin tillvaro.

Efter lite mätningar av stomin i morse har jag insett att mina påsar nog är lite för stora. Viket är så skumt. När jag mäter får jag fram samma storlek som mina påsar är, men när jag testar med plasten man drar av på baksidan av påsen ser jag att det är en hyfsat stor glipa. Jag får fortsätta mixtra lite med detta. Har även uppmärksammat ett litet sår på ena sidan avstomin som jag får hålla koll på...

Magen har varit lite bråkig i helgen. Lös. Har kanske att göra med långa sovmorgnar och störd rytm i ätandet.

Ännu en inspirationskälla:

Bild hämtad från: http://uncoverostomy.com/

För mer Info om Jess: http://uncoverostomy.com/about/

Vi är alla olika

Hemkommen från tjejkväll och behållningen är att vi alla är olika. Vissa tänker på sina silikonbröst och att de ser ett veck över magen i den supertajta klänningen. För vissa andra känns det jävligt ointressant. Jag undrar hur de hade hanterat en stomi. När man inte ens klarar av att ha för "små" bröst. Nåja, kanske elakt av mig men så satt jag och tänkte.

Innan jag gick iväg idag "pajade" magen eller vad man ska säga. Blev superlös och nu på kvällen krampar ändtarmen. Hoppas det löser sig över natten. Ska dra i  mig en Resorb och lite vätska för att kompensera. Försöker minska ner på Mesasal nu. Tar en varannan kväll. Får se hur det går hem där bak.

Dagen efter

Efter mitt psykbryt igår var jag helt matt när jag vaknade. Tänkte ta sovmorgon men masade mig iväg bara för att stå och vänta på en buss som inte kom. Chefen upplyste om hur pigg jag såg ut vid ankomst. Såg inte mest fram emot konserten ikväll, men då det var julklapp från bror var det bara att ta sig i kragen. Folk, folk, folk. Retligt folk i kön och massor som välde emot mig (kändes det som ivf). Verkade som alla ville gå emot min mage. Första ölen efter op., testölen. Verkar funka bra än så länge. Bra konsert ivf. Som vanligt ser jag fram emot sovmorgon imorgon. Är inte gjord för att gå upp kl 06. Eventuellt ska jag försöka mig på lite jogg imorgon igen. Promenad blir det ivf. Och tjejkväll (djupt andetag).

Försöker hela tiden hitta sätt att gaska upp mig och förhindra totaldepp. Som den här tjejen t.ex.:

The 411 on an Ostomy

Jävla sjukvård

Innanför dörren låg kallelse till läkare. På tiden. Klart och tydligt stod det att besöket tar 15 min. På 15 min ska jag alltså undersökas för första gången efter operation och få en möjlighet att ställa frågor. 4 mån efter operation. Helt jävla sjukt. Jävla sjuka helvetes sjukvård. Jag hade väl åtminstone trott att jag skulle få 30 min då jag 1) Opererades akut och 2) Inte pratat med kirurgen efter operation.

Just det ja, jag  glömde att man ska resa sig upp, sträcka ut ärret, acceptera stomin och gå vidare i livet. Vad tänkte jag på.

Mamma och syster fick direkt telefonsamtal med mycket gråt.

Mitt liv på ett rullband

I min tillvaro känns det som om jag glider runt på ett rullband. Ja som man kan se på film. Sådana som finns på flygplatser. Någon som bara glider fram och förbi allt och alla runtomkring. Jag är väl helt jävla avtrubbad. Jag kan vara närvarande och jag har börjat hänga på när något händer. Men lika väl kan jag stå eller sitta och bara stirra ut i tomma intet i ett rum fullt av människor. Jag kan inte anstränga mig just nu. Vill jag prata och vara med gör jag det men vill jag inte tar jag mig rätten att hålla käft. Även om det går emot gängse norm. Herregud man kan väl inte bara vara tyst.

Lärdom: 1a filmen var jag nervös pga påsen. 2a, 3e & 4e var inga problem. Jag ska ta detta med mig inför anda "förstagångare". Som t.ex. det här med att resa. Idag dokumentär som gav en vy av ett indiskt sjukhus. Jag och I hade tänkt att åka dit och söka hennes rötter. Iiiiiii. Inte jätteimponerad. Givetvis är det inget som säger att sjukhus skulle bli aktuellt, men med min tur så... U sade då något vettigt "Det finns privata sjukhus".

Letade efter kort på min fina oförstörda mage. Insåg bristen på varan. Får drömma om den istället.

Grubblerier

Felsöker, felsöker, felsöker. Jag har aldrig tidigare utvärderat mitt toaliv som nu...dvs toalivet pre-stomi. Jag och syster levde med vetskapen om att ändtarmen bråkade med oss. Så här i efterhand har jag insett att det som för mig var normalt kanske inte var det. Tog det inte på allvar. Blev det problem var det bara att ta lite Mesasal/Asacol så löste det sig. Tog gärna inte dessa under för långa perioder (vilket jag nog borde gjort). Skrattretande. Nu en tjocktarm fattigare och snutten som är kvar har fått Mesasal i 3 mån. Att jag tog lätt på det smittade väl av sig på läkarna. Vill hitta en syndabock men givetvis pekar allt tillbaka på mig. Jag vill bara höra att jag inte kunde gjort något för att förhindra detta och gå vidare. Men jag tror inte att det är ord jag kommer att höra. Som det är nu kan jag inte acceptera att min stress eller negligerande av sjukdomen lett hit. Kan inte fatta.

Resten av livet med en påse på magen känns så länge, så ofattbart, så begränsande, så onödigt.

När jag precis blivit opererad påbörjade jag en lista i huvudet över allt jag kunde vara glad över. Jag ska nog skriva ner den för just nu är jag förlorad i negativa grubblerier...