Idag gick det fort. Idag fick jag hem kallelse till sjukhuset som "vårdat" mig senaste 8 åren. Sjukhuset som inte hade tid för mig för ett år sedan. Sjukhuset som sa att jag fick vända mig till akuten och som sedan dess inte hörts av. Nu kallelse till ytterligare en ny läkare. Alltid ny läkare. Rutinbesök, ja tjenare. Tänker antingen gå dig och prata med dom. Få ur mig det jag känner. Att jag inte fått hjälp. Det som medicinarna på akuten sedan bekräftade. Alt skicka ett brev. Brev är alltid bra att skicka till myndigehter etc. Måste sparas. Jag vet att ingen annan går att skylla för detta än mig själv. Men jag är ändå den som behöver säga min mening. Även om jag har fel.
Efter denna kallelse som innfaller nästan dagen jag blev sjuk gick springturen snabbt idag. Full av adrenalin.
Fy fan.
SvaraRaderaJag tänkte på det så sent som igår, att jag haft tur i oturen under min sjukdomsperiod. Det var bara en "kort" period på ca 8 månader som jag var på ett vanligt sjukhus med akuten som enda ingång så snart ett skov attackerade min tarm igen. Men sen efter de 8 månaderna, hade jag turen att få EN medicinare, EN kirurg och ett litet narkosteam som förvisso skiftade lite folk då och då, men under alla mina operationer hann jag träffa dem alla flera gånger om.
Det är först nu, när jag fått besvär med fistlar och avscesser, som jag fått vända mig till ett vanligt sjukhus här i Västerås (det andra ligger i Stockholm) och då hamnat i precis samma svängar igen, med ständigt nya läkare. Även om det nu, efter 3 operationer till, verkar som om jag faktiskt kommer ha kontakt med bara en.
/ afAdam