Har en galen granne. Ena stunden är hon glad, andra stunden helt fucking crazy. Jag börjar känna mig som henne! Jag kan vara glad och skoja både med andra och när jag är själv men jag kan också nästa stund vara helt sjukt ledsen. Och vändningen kan gå snabbt. Och det kan snabbt vända tillbaka. Jag vet att jag kanske borde göra något åt detta men jag vill inte. Jag vill inte sitta och babbla med någon. Vill inte.
Mer och mer börjar jag sakna beröring. Jag drömmer om att någon håller om mig i sömnen. Det känns bra. Det känns jävligt långt borta. Det känns för jävligt. Jag vet inte hur jag kommer känna inför att visa hela härligheten för någon. Jag vill tro att jag pallar det. Jag vet inte. Det känns som om jag inte vet något längre. Hur kommer mitt liv bli egentligen. Innan har jag inte tänkt så mycket på livet. Jag har jobbat och roat mig. Blåst min lön på att ha kul. Inte lyftt blicken. Nu när jag lyfter blicken ser jag mest bara alla påsar som kommer att behöva bytas.
Läget? - Just nu inte bäst, men om en stund så....
Jag förstår precis. Men det är klart som fan att du kommer våga det! Och man får vara som en berg- och dalbana, det är inte konstigt alls.
SvaraRadera