Ett mejl!

05.30 ringer alarmet. I dessa tider är det ögonblicklig jobbångest som sedan varar till andra alarmet 06.00. Då kollar jag min mejl. Spam på bloggen gör att jag får massor av mejl via den. Men idag fick jag ett riktigt mejl. Ett mejl som fick min ångest att ge vika. En person som uppmanar till lite action på bloggen. En person som fick mig att få perspektiv. En person som tycker att bloggen betyder något. Jag blev glad.

På senare tid har jag tänkt mycket på vilken tur jag har. Jag är med i flera grupper på Facebook där jag förstår att det inte är givet att jobba heltid eller vara frisk. Jag har sån jäkla tur. Jag jobbar 100% och lite därtill och ingen behöver egentligen veta vad som döljer sig under kläderna. Jag har inte ens med mig extra påsar längre. Jäklar vilken tur jag har! OK jag har mina läckage, magen låter och jag har ibland lite problem med huden. Men fasiken det är ju ingenting! Jag har sån jäkla tur! Men usch vad jag är o-snäll mot mig själv. Jag tänker också mycket på om jag kommer köra på tills något annat går sönder. Jag tänker en del på hur det kommer att vara att vara 70-80-90 bast och byta påsar. Jag tänker på att jag inte ens tänker så värst på påsarna. Blir vardag. Innan kunde jag ibland börja gråta när jag tittade ner på påsen. Det händer inte längre. Visst tycker jag synd om mig själv ibland. Visst är jag arg ibland. Det har tagit tid och tiden går. Jag tror minsann att det i veckorna är 4 år sedan min operation.