Superkrafter

Igår sprang jag Finalloppet. 10 km terräng. Laddat med cigaretter och stress. Gick över förväntan. Känner mig så tacksam och stark när jag springer. Efteråt öm och mörbultad under stomin. Kommer och går. Ignorerar.

Tänk som en chef

Mitt jobb kan ibland sammanfattas med att ta beslut för att andra ska kunna skylla på mig om det behövs och att i största allmänhet ta skit för vad andra tycker är fel. Mys. Idag när jag stod och tjuvrökte (tjuvrökningen kommer i samband med budgetarbete) slog det mig. Jag ska tänka som en chef och fråga "Vad ser du för lösning på detta?" Istället för att försöka försvara mig. Smart va?

Inne i en period av läckage verkar det som. Same same. Blir hård som bara den vilket skapar vakuum och skiten letar sig under plattan. Party. Men det är bara att avsluta sitt möte och le.

Rödbetor och insikter

Igår var jag på Mag- och Tarmförbundets föreläsning. Tydligen tillhör jag de 1% av sjuka i Ulcerös Kolit som är lite sjuka under nästan 10 år och sedan får ett skov som inte går att vända resulterande i operation. Kul att vara speciell. Exklusiv. 3 unga magar pratade om sina historier och sjukdomar. 2 saker slog mig: 1. Jag är inte 25 år längre. 20-25-åringar ter sig 17-18 år i min värld. 2. De 3 hade mer vett än mig. Talade om att lyssna på kroppen och inte stressa.

Efter föreläsning på toan fick jag 1 sekund av chock. Alarm. Blod i påsen! Eftertanke. Rödbetor till lunch. Puh.

Igår gav jag mig tillåtelse att sova så länge jag ville. Hela dagen om så behövdes. Jag behöver varva ner. Gårdagen gav akuta insikten att jag fokuserar jäkligt mycket på fel saker.

Ett mejl!

05.30 ringer alarmet. I dessa tider är det ögonblicklig jobbångest som sedan varar till andra alarmet 06.00. Då kollar jag min mejl. Spam på bloggen gör att jag får massor av mejl via den. Men idag fick jag ett riktigt mejl. Ett mejl som fick min ångest att ge vika. En person som uppmanar till lite action på bloggen. En person som fick mig att få perspektiv. En person som tycker att bloggen betyder något. Jag blev glad.

På senare tid har jag tänkt mycket på vilken tur jag har. Jag är med i flera grupper på Facebook där jag förstår att det inte är givet att jobba heltid eller vara frisk. Jag har sån jäkla tur. Jag jobbar 100% och lite därtill och ingen behöver egentligen veta vad som döljer sig under kläderna. Jag har inte ens med mig extra påsar längre. Jäklar vilken tur jag har! OK jag har mina läckage, magen låter och jag har ibland lite problem med huden. Men fasiken det är ju ingenting! Jag har sån jäkla tur! Men usch vad jag är o-snäll mot mig själv. Jag tänker också mycket på om jag kommer köra på tills något annat går sönder. Jag tänker en del på hur det kommer att vara att vara 70-80-90 bast och byta påsar. Jag tänker på att jag inte ens tänker så värst på påsarna. Blir vardag. Innan kunde jag ibland börja gråta när jag tittade ner på påsen. Det händer inte längre. Visst tycker jag synd om mig själv ibland. Visst är jag arg ibland. Det har tagit tid och tiden går. Jag tror minsann att det i veckorna är 4 år sedan min operation.

Livet rullar liksom på

Jobbar för mycket, stressar för mycket, lär mig för lite av mina misstag.

Stomin är liksom vardag. Bråkar inte mest med mig. I perioder läckage. Har haft ett halvår med inflammation i ändtarmen som inte vill ge sig. Medicinerar för dåligt. Lär mig inte.

Men livet rullar på.

Hej!

Jo men jag lever! Nytt jobb och tokångest men jag lever. Överlever. Knappt. Som i en dimma och asrädd för att bli utbränd eller att maggen ska paja än mer. Ändå lär jag mig inte. Lite smakprov från stomimaffian. Nudeclear power!

Skin Deep

Skin Deep av Alicia Aiello

http://vimeo.com/34374004#